Vägen tillbaka

Hade inte någon tanke på att skriva här nå mer på grund av att jag har tappat lusten. Men är väl tvungen att skriva ett svar på ett inlägg som kommer från ett IP-nummer som inte är för långt ifrån mitt eget hus. Jag har valt att stycka upp inlägget och svara på det lite allt eftersom.

Här är hela kommentaren i sin helhet

 

”Är man verkligen "barnvakt" till sina egna barn? Tycker att det låter väldigt konstigt. Det är ju barnens rättighet att träffa båda föräldrarna. Om man tex ska ha barnen varannan helg så vill väll båda föräldrarna vara ledig den helgen man är med barnen så man kan umgås. Så om mamman eller pappan jobbar helg för att kunna försörja de gemensamma barnen är väll det självklart att den andre föräldern har sina barn den helgen.Tror att de flesta föräldrar försöker att få till så att man jobbar den helgen man är "barnledig" Allt för barnen eller hur. Man var ju 2 till att skaffa dem så är väll inte mer än rätt att man hjälps åt så att barnen får kläder och saker.Har man inte råd att köpa saker kan man ju i alla fall ställa upp och ha sina barn så den andre föräldern kan försörja dem. Tror att barnen saknar sin pappa....”

 

• ”Det är ju barnens rättighet att träffa båda föräldrarna.”

Självklart, lika dant som dem har rättigheter att få ha kontakt med resten av sin släkt. Och då är det upp till föräldrarna att se till så att inte den blir ignorerad eller tappar kontakten. Och ordet ”rättighet” verkar bara gälla ibland för vissa eller när det passar dem själva.
Den 23 maj så skickade mamman ett sms, ”Tänkte du ha dom nästa helg i alla fall”, jag svarade ”Jag vet inte”. Vi kom in lite på att vi inte har bestämt några dagar/veckor/helger och jag sa att jag inte vill fungera som en avlastning när hon ska jobba. Som svar fick jag att hon inte bara ska jobba utan att hon även vill vara ledig med. Som svar sa jag att jag kan ta dem några dagar mitt i veckan i stället och som svar fick jag ”Jag har /…./ och nej du får inte ha dom någon dag i veckan”. Vist, det kanske är som hon påstår nu att hon menade veckan som kom efter den helgen. Men hur jag än vänder och vrider på dessa sms:en så får jag det till att hon menar som hon skrev.

Jag fick en fråga när vi var på samarbetssamtal om varför våra barn inte hade kommit och hälsat på sin moster eller ringt till dig när dem var hemma hos mig under en vecka. Du var orolig att jag skulle vägra dem att flytta tillbaka till dig om vi skulle börja med varannan vecka.
Nu har det gått 3½ månad efter det mötet och dem har inte ringt mig en enda gång. Du har vägrat att svara min mor på hennes sms eller samtal och även vägrat att våra barn ska ringa upp henne hemifrån dig och enligt det äldsta barnet så har du vägrat dem att ringa upp mig. Vist att du säger att hon ljuger, men man kan ju börja fundera.

 

• ”Om man tex ska ha barnen varannan helg så vill väll båda föräldrarna vara ledig den helgen man är med barnen så man kan umgås”

Självklart. Men i det här fallet så har vi inte kommit överens om några dagar, veckor eller något annat. Jag försökte att få ha mina barn varannan vecka, men då du inte ansåg att de skulle klara sig ifrån dig en hel vecka så tyckte du att vi skulle ta nästan 5 månader att vänja dem av med dig. Vist hade jag kunnat gå med på det om dem hade varit yngre, men när de var 7½ år gamla så ansåg jag inte att dem behövde det, och enda chansen att jag skulle få min vilja fram var att gå till advokat. Jag ansåg inte att barnen skulle behöva vara med om det, så jag lät bli.

• ”Så om mamman eller pappan jobbar helg för att kunna försörja de gemensamma barnen är väll det självklart att den andre föräldern har sina barn den helgen”

Om nu jag skulle ha haft barnen varannan vecka/helg, eller på heltid så skulle jag inte skaffa mig ett arbete som krockar med hur jag har mina barn.

• ”Tror att de flesta föräldrar försöker att få till så att man jobbar den helgen man är "barnledig" Allt för barnen eller hur.”

Jo, tror de flesta normala lägger upp ett arbetsschema efter hur man kan jobba och inte efter hur man vill jobba? Själv skulle jag inte komma på tanken att skaffa mig ett jobb som krockar med hur jag kan jobba utan jag skulle hitta på andra försörjningssätt eller fråga min chef om jag kunde ändra mitt schema.

• ”Man var ju 2 till att skaffa dem så är väll inte mer än rätt att man hjälps åt så att barnen får kläder och saker.Har man inte råd att köpa saker kan man ju i alla fall ställa upp och ha sina barn så den andre föräldern kan försörja dem.”

Jag tror jag redan har svarat på det här. Både i det här inlägget och på sms:en.

 

Om du nu inte har någon möjlighet att försörja dina barn och att dem kommer att få gå hungriga och nakna på grund av att jag inte har dem 2 helger i månaden utan att jag har dem mitt i veckorna i stället så kanske du inte ska ha dem alls?

Fast vad vet jag, jag är ju bara ett simpelt socfall och har väl inte lärt mig samma saker som du fick lära dig medans du gick på sjukbidrag. Kan väl kanske även bero på att jag bara gick hos en kurator 8 ggr och inte under en mycket längre period som du fick göra.

 

Efter att vi var på familjerätten i våras så har jag inte gjort några ansträngningar att ha mina barn, känner att jag inte vill dra in advokater för att få ha dem var annan vecka. I dagsläget så är dem ovetandes av varför jag inte har dem och det är nått jag får ta hand om längre fram i deras liv.

Har även inte tagit alla chanser att ha dem efter samarbetssamtalen, och enbart av den enkla anledningen att jag inte vill fungera som en barnvakt åt mina egna barn för att exet behöver ha barnvakt tills när hon svartjobbar, och har blivit nekad att ta dem när jag kan. Tyvärr så har jag även varit tvungen att tacka nej efter att jag hade lovat mina barn att dem skulle få komma hit på grund av att jag hade helt enkelt inte hade några pengar.

 

Men vad jag blir arg över är när hon vägrar våra barn att ha kontakt med sin farmor. Min mamma har nu försökt fått tag på henne sen nästan en vecka tillbaka utan resultat, exet har även ignorerat mina sms att mamma har försökt fått tag på henne.

 

Stora ord från en kvinna som inte ville blanda in barnen. Kan ta att jag inte får träffa barnen på mina villkor, men när hon börjar skära av dem från min sida av släkten så blir jag bara ledsen för deras skull.

Imorgon får jag hem barnen över helgen så det blir nog en sväng till boulognern en sväng med brorsan igen med en efterföljande middag med barnen. Hans äldsta har inte träffat mina barn än och det är på tiden.

 

På torsdag så ska jag ha mitt sista samarbetssamtal, blir det inte så att vi kommer överens där så kommer jag inte att gå på mera samarbetssamtal. Börjar ta för långt tid för mig och förstår inte varför det ska behöva vara så svårt att få var annan vecka.

På tisdag kl 10.15 ska jag och mamman till mina barn vara på familjerätten och komma överens om när jag ska få ha mina barn så snart kanske jag får lite ordning på min tillvaro och kunna planera mitt liv lite bättre.

Så där, nu har jag varit på mitt första enskilda samarbetssamtal på familjerätten. Det gick bra men var bara ett förberedande för framtida samtal som kommer att vara med exet så inga datum eller nått blev bestämt.

Så nu blir det lite mera vänta efter att få en ny tid, förhoppningsvis så kommer det att räcka med ett möte för att bestämma våra barns framtida boende. Nu i veckan trodde den jag pratade med att vi skulle få en tid för att sitta ner och samtala med varandra.

Nu är det bara 41 timmar kvar tills det är dags för mötet på familjerätten för samarbetssamtal. Är lite nervös faktiskt och det känns så onödigt, fast tyvärr nödvändigt.

Frågan är om hon kommer att gå med på det och enbart vill ha ner allt på papper, eller om hon kommer att motsätta sig att vi ska ha barnen var annan vecka.

Hur ärlig ska man vara och vilka rättigheter har jag.

 

Jag vet att hon kommer att motsätta sig att vi delar på barnens kläder av den enkla anledningen att det är hon som har köpt dem för barnbidragen och underhållen och att hon anser sig inte ha någon skyldighet att göra det.

Kan jag verkligen lita på att hon kommer att gå med på att jag ska få ha mina barn var annan vecka med tanke på hur hon har bettet sig och att hon anser att hon inte har gjort nått fel. Hur bitter är hon nu, och hur mycket skada vill hon göra? Allt hon har gjort anser hon inte är nått att bry sig om då den här bloggen är så mycket värre

 

Men men, skriver en rad på måndag och berättar hur det gick och vad som sades. Fast med tanke på att det är första mötet så lär det inte bli sagt så mycket alls.

Satt här och funderade vad jag skulle äta idag, vanliga frågan som börjar dyka upp runt 2 tiden när hungern börjar krypa på. Valet står mellan lax, kyckling filé och korvstroganoff.

Men mitt i funderingarna så kom posten, och med den så fick jag ett trevligt brev.

”Hej

Du och din medförälder har ställt i kö för samarbetssamtal.

Jag har därför bokat ett första enskilt samtal med dig måndagen den 20 april kl. 15.15 här på familjerätten”

Hur skönt är det inte att veta att det börjar röra på sig, veta att man kan planera in vardagen efter hur man vet att man ska ha sina barn i stället för att hon ska använda mig som en billig barnvakt de tider som hon inte kan ha dem själv.

Så frågan är om det inte blir en pizza för att fira.

Posten kom nu och med den inget ljud från familjerätten. Börjar kännas som om det ska behöva ta långt tid det här. Sen med tanke på att det inte kommer att bli lagligt bindande när vi väl är där så börjar jag fundera på hur långt hon kommer att försöka ta det, om det är som hon säger att hon bara vill ha ner allt på papper eller om hon ska försöka stoppa mig att ha mina barn var annan vecka.

Vet att hon kommer att vägra att vi ska dela på kläderna som barnen redan har hemma hos henne. Så det ska bli spännande att se vad som kommer att bli sagts där och vad som kommer att hända.

Har fortfarande inte fått nå brev från dem om när jag och exet ska gå dit och få ner barnens liv på papper. Nu på fredag är det 4 veckor sen hon ringde dem och bekräftade att hon hade fått brevet. Tycker väl att det inte borde gå så här segt att få en tid.

Fortfarande inte fått nått brev från familjerätten om vilken tid vi ska dit. Att det ska behöva ta sådan tid, och att det ska vara så svårt för mitt ex att kunna bestämma nått provisoriskt tills vi kommer dit.

Skulle vara så skönt att veta vilka dagar jag ska ha dem, kunna planera in en flytt till en större lgh.

 

Jag fick ett par arga sms av henne för någon dag sen där hon klagade på att jag bara har mina barn på mina villkor, i stället för på hennes.

Men varför ska jag fungera som en barnvakt för henne när hon ska jobba? Det var hon som inte ville skriva på några papper om flytt och det var hon som inte ville gå med på var annan vecka och det var hon som inte vill gå med på nått. Så varför ska jag ha dem när hon inte kan ha dem själv? Så är det verkligen på mina villkor jag har mina barn, eller är det på de villkor som hon har satt upp då hon har vägrat gå med på nått förutom det som gynnar henne och hennes ekonomi?

 

Får bara hoppas att vi får komma dit snart och att det inte ska behöva dra ut på tiden när vi väl har kommit dit.

Nu har hon läst bloggen och reaktionen blev som väntad. Hon blev arg och ansåg att jag hade glömt att skriva hur patetisk jag har varit efter att jag kom på henna att vara ”otrogen”. Jag hade även glömt skriva alla fel jag hade gjort under den här tiden, och inte hade förklarat mera ingående vad som hade sagts mellan henne och mig.

Men det var skönt att hon berättade att hon ångrade all tid med mig förutom barnen, som om jag inte redan hade förstått hur högt hon värderade det vi hade efter den senaste månaden. Men ni som har läst förstår nog att jag skiter fullständigt i det.

 

Jag kommer att förklara lite mera ingående här så att hon blir nöjd. Risken finns väl att jag blir mera patetisk nu. Men har inte nämnt några namn på någon eller ens vilken stad det här utspelar sig i.

Vi kan börja med det hon tog upp först. Anledningen till att vi hade pratat om att jag skulle flytta in hos henne igen var för att jag var på väg att bli vräkt på grund av att jag inte hade haft en inkomst på 4 månader.

Det var inget bestämt om jag skulle flytta in, utan hon sade att om det gick så lång så skulle jag veta att det var ok om jag gjorde det.

Jag har även två stycken kompisar som hade en varsin lägenhet som står tomma och som hade erbjudit sig att jag fick låna dem tills min ekonomi hade ordnat sig.

Kan erkänna att det var mera lockande då jag inte ville flytta ihop med mitt ex på grund av att jag skulle bli vräkt utan att jag ville flytta tillbaka av rätt anledning.

 

Jag vet inte på vilket sätt jag har varit patetisk eller vilka fel jag har gjort och jag fick inge svar av henne heller.

Men jag antar att felen jag har gjort är att blanda in barnen, att jag har svarat på deras frågor varför det helt plötsligt har flyttat in en ny kille i deras hem. Kan ju även vara att jag hade gått förbi henne på hennes baksida på vägen när jag såg henne första gången, men det kan även vara att jag gick och lämnade ett brev till henne på kvällen 2 dagar efter att jag kom på henne att vara ”otrogen”. Eller att jag utmålar henne som boven i den här bloggen och inte att jag har förklarat varför hon har sina fel. 

 

Men ska jag vara ärlig så är det inga fel på henne som person, utan det är hennes handlingar den senaste tiden samt hennes oförmåga att kunna se vilka fel hon gör och att stå för dem i stället för att skylla över dem på andra. Säger inte heller att jag är världens helylle kille, för dem som känner mig vet att jag har mina fel och brister och är inte sen att påpeka dem heller.

 

Jag har inga tankar på att gå in på varför hon har sina problem eller vad hon har gjort och vilka planer hon har på att ta sig ur det. Sådana förklaringar får hon sköta själv, jag tar enbart upp vad som har hänt nu och hur hon har bettet sig och skiter helt i hennes andra orsaker.

 

Fick även ett par frågor efter att hon började försvara sig och sina handlingar.

Vart går gränsen att ha flyttat ihop? Är det efter att man har gjort en adress ändring, eller är det när man sover där varje natt och har tagit dit sina kläder?

 

När har man blandat in barnen? Är det när man introducerar en ny kille och låter han flytta in eller blandar man in barnen när man svara på deras frågor om det som har hänt?

Och vart går gränsen på hur ärlig man ska vara mot sina barn? Ska man svara på frågor varför det helt plötsligt sover en annan kille i deras hem? Ska man svara på deras frågor varför han som ”bor” där pussar på deras mamma? Ska man skita i att svara på deras frågor och låta dem tro och bilda sig sin egen uppfattning? När dem frågade mig varför jag nästan satt och grät i soffan så sa jag väl en sak som inte var så genomtänkt, jag berättade att jag var ledsen för att han hade börjat sova där och att jag hade hoppats på att vi hade kunnat flytta ihop och bli en familj igen.

Ska väl erkänna att det kanske inte var genomtänk, men samtidigt så viste hon hur jag mådde när hon hotade med om inte jag hade mina barn så skulle den nya killen ha dem medans hon jobbade. Ska väl även nämna att hon kom dagen innan hon skulle jobba och sa att hennes syster skulle ha dem men då hade jag redan sagt att jag skulle ha dem.

 

För tre år sedan när jag bestämde mig för att flytta ifrån henne så började vi ha barnen var annan vecka, jag kommer inte ihåg hur länge vi hade så. Det slutade när mina barn kom hem efter att ha varit hos sin moster och sa att dem ville flytta hem till mamma, då var dem 5 år gamla. Som pappa som redan hade dåligt samvete över att man var en dålig pappa så började jag må riktigt dåligt över det. Men samtidigt så kändes det konstigt att två stycken femåringar hade kommit på det helt själva, speciellt när vi inte hade bråkat.

 

Så nu när vi sa att vi skulle börja ha dem olika dagar så sa jag att mars ut  (inte april) så skulle jag ha dem var annan helg och i april så skulle vi ta var annan vecka. Hon ansåg även att vi skulle trappa upp, att vi skulle ta någon dag lite då och då så att den fick vänja sig med att bo här. Vet att jag tjatar om det, men det var tur att dem fick vänja sig in med att få en ny kille i sitt hem. Det tog ju bara 2 dagar.

Hon har inte visat nå intresse alls av att prata om det så länge inte jag har tagit upp ämnet, vi har inte kommit överens om vilka helger jag skulle ha dem.

Så det slutade med att hon antog att jag skulle ha dem i helgen. Så i fredags så fick jag ett sms där hon frågade om dem skulle sova hos mig natten till söndag. Jag sa att jag inte kunde för att det inte fanns plats på grund av att mina systrar skulle sova i min säng.

Till svar fick jag att den killen som hon hade börjat strula med kunde ha den på kvällen när hon gick ut.

När man väl trodde att hon inte kunde bli dummar än vad hon var så fick jag ett sms av henne där hon frågade om jag skulle ha barnen natten mellan lördag och söndag för hon ville gå ut. Absolut inget dumt i det, men det dumma kommer snart.

 

Jag svarade med att jag inte kunde ha dem natten mellan lördag och söndag på grund av att jag inte har plats här hemma när två av mina systrar kommer och hälsar på och övertar min säng :)

 

Som svar fick jag det här ”Jag skulle kanske gå ut på lördag så jag trodde att du skulle ha dom den här helgen för nästa helg är jag ledig så då ska jag ha dom. Men det spelar ingen roll för XXXX kan ha dom imorgon om jag går ut”

 

XXXX är namnet på hennes gamla kille, som är en missbrukar. I och för sig en ren sådan, men en gång en missbrukare alltid en missbrukare samt att mina barn känner han knappt.

Jag blev totalt ställd och skrev att jag inte gick med på att en missbrukare som mina barn knappt känner ska ha dem.

I och för sig en ren missbrukare, men anser att det räcker med att hon själv ligger och skakar av abstinens när hennes piller tar slut.

 

Hur kan hon ens komma på tanken att köra med utpressning igen, för jag hoppas verkligen att det bara var ett försök att hota. Och enligt hennes egna resonemang så har jag tjatat om att ha dem var annan helg. Jag har aldrig tjatat om var annan helg utan vi har pratat om det. Vad jag har tjatat om är var annan vecka. Vi har inte kommit överens om några dagar eller veckor eller nått sådant, och hon har inte visat det minsta intresse av att komma överens om nått annat som enbart gynnar henne. Det tog en vecka innan hon ens ringde till familjerätten och beställde en tid. Så intresserad är hon av att komma överens.

 

Hur kan ens folk tänka i dessa banor som hon gör och ha en sådan total avsaknad av empati i kroppen som hon har. Hon verkar inte ens kunna sätta sig in i andras känslor utan hon sitter hemma och tycker synd om sig själv över att hennes barns far är löjlig och överreagerar på hur hon beter sig och att hon blev dumpad.

 

Nä nu har jag spytt galla tillräkligt så nu blir det en stor koppa kaffe och en stund så man kan lugna ner sig.

 

Efter att ha haft ett nio år långt förhållande som tog definitivt slut för bara en månad sen så är det dags att gå vidare med livet och bli tillfreds med mig själv, att lära mig tycka om mig själv och känna glädjen med att veta att man duger och kanske med lite tur hitta nån ny att tycka om, hur det nu ska gå till ;)

 

Har inte tänkt så mycket på hur man ska gå tillväga att känna glädjen av sig själv och livet, och kommer nog inte att tänka igenom livet ordentligt innan jag har fått allt ordnat med mina barn och veta att jag kommer att ha dem var annan vecka och kunna planera livet utefter det.

Så jag får hoppas att vi får ha möte på familjerätten snart och komma överens om allt. Både hon och jag tycker att vi ska ha ner allt på papper så vi vet vad som gäller ang. allt som har med barnen att göra. Tyvärr har vi inte fått någon tid än.

Och när de väl flyttar hit var annan vecka så får man ta ställning till om man ska flytta till en större lägenhet eller om jag ska köpa mig en madras, lutar åt en större lägenhet.

 

Så under tiden får jag glädjas över att jag har hittat en väldigt bra vän som har varit borttappad i nästan 9 (edit 7-8 :) ) år. Jag har även blivit hittad av min käre bror, och det har lett till att man har fått kontakt med släkten på min fars sida. Så nu på fredag så ska jag och broder ut och ta en öl hos pappsen :)

 

Med allas hjälp och stöd jag har fått, samt att ha haft min ena kusin här de två första veckorna hjälpte mig igenom mycket. Jag hoppas verkligen att ni förstår hur tacksam jag är för det ♥

 

Även så kommer sommaren med stormsteg, fast det är kalt som bara den idag. Men vet att man kommer att leva upp med lite sol och värme.

Vad har hon åstadkommit med sitt handlande?
Hon har fått en som har ställt upp på henne till 100% att helt ta avstånd från henne. Hon har satt oss två i en situation där våra barn kommer att vara lidanden och hon är troligtvis 5 hjulet i ett förhållande.

 

Vad har jag fått ut av det hela?
Jag har fått upp ögonen för vilken person hon egentligen är. Vad för person jag har lagt ner nästan 10 år på. Vem jag har skurit ner på min sociala liv för på grund av att hon inte kan sova själv på nätterna m.m. Och hur lätt det var för henne att rasera allt, enbart för en flört på 3 veckor och en ovilja att sköta sina handlingar på ett mera respekterat sätt gentemot mig.

 

Så, vart står vi nu efter dessa 4 veckor som har gått och hur är mina känslor för henne?
Jag har sett hur mycket hon har värderat de åren vi har haft tillsammans och vad dem har varit värda för henne. Så från att tro att man alltid kommer ha ett starkt band till henne och att man alltid skulle ha starka känslor för henne så har jag fått ett så starkt avsky för henne att jag inte vill vara i samma rum längre.
Jag har även sagt att jag känner att alla åren med henne har varit bortkastade på grund av att hon har smutsat ner dem så fruktansvärt. Anser att det enda positiva är mina underbara barn. Kanske är löjligt att känna det så, i alla fal enligt mitt kära ex.

Vi kommer även att behöva gå till familjerätten för att få ner på papper om hur vi ska göra med våra barn, barnens kläder och pengar då hon vägrar skriva på dem nödvändiga papper som behövs för att en ska stå skriven här hemma hos mig.
Anser inte att hon ska behöva ha bägge skrivna hos sig nu. Småsint av mig kanske, men måste tänka på min egen ekonomi och sluta bry mig om henne och hennes problem.

 

Så nu är det dags att gå vidare med mitt liv.

Så, nu hade hon blivit dumpad. Jag hade fortfarande starka känslor för henne och vid den tidpunkten skulle jag ha tagit tillbaka henne utan att tveka. Under de första dagarna som allt hände hade jag skrivit ett brev till henne där jag förklarade precis hur jag kände för henne, vilka tankar jag hade om hennes och min framtid tillsammans och hur villig jag var på att jobba på vår relation. Men som med mina andra försök så hade jag inte fått en enda reaktion på det utan fick höra att hon ansåg sig inte ha gjort nått fel, att hon inte hade varit otrogen enbart av den enkla anledningen att vi inte hade pratat om framtiden och vad vi ville ha av varandra. Men vare sig hon hade anset sig vara otrogen eller inte så hade inte det spelat någon roll eftersom allt gick så fort, och hon är ju bara 27 år och har ingen möjlighet att säga åt den nya killen att hon har lite att ordna upp innan hon rusar in i ett nytt förhållande.

 

Nu satt hon där. Sa till mig att det var hon som hade gjort slut, att allt hade gått så fort och att hennes huvud bara snurrade och att hon varken viste in eller ut.
Vad hon inte viste var att jag fick reda på att det var han som hade dumpat henne och gått tillbaka till sin gamla tjej som han bodde ihop med innan mitt ex och han började strula.

När jag väl frågade henne igen och berättade att jag viste att det var han som dumpade henne ändrade hon sin historia och sa att det var de båda som hade avbrutit. Varför viste hon inte, för skulle inte han vilja så hade inte hon avslutat det.
Undrar hur hon fick det att gå ihop att det var de bägge som avslutade deras relation då?

 

Under de följande dagarna så gjorde jag ett antal fel, ett av dem var att jag brydde mig för mycket om henne och det skulle jag aldrig ha gjort.
Eftersom jag fick reda på att han hade planer på att kunna ha mitt ex på sidan om sin andra tjej så tyckte jag att hon inte skulle behöva få den skiten, även att hon hade bettet sig mot mig som hon hade gjort. Så helt enkelt berättade jag det för henne, skulle jag inte ha gjort.

Fick ett mail av honom där jag fick höra att jag skulle passa mig, för det där skulle jag aldrig ha gjort och att han ville träffas för att vi verkligen hade mycket att prata om nu. Jag bad han att växa upp och stå för vad han hade gjort i stället och till svar fick jag att vår stad inte är stor och att vi kommer att stöta ihop tillslut. Som ni förstår så avböjde jag att träffa han vid det tillfället.

Det hela avlöpte så att hon trodde på honom, han hade inte gått tillbaka till sitt ex, att han bara sov i deras lägenhet men sov på soffan och att han hade varit hotfull var bara misstolkning från min sida. Så hon ångrade att hon hade lyssnat på mig och att hon skulle ha trott på honom från början. Vet inte om det var för att det skulle vara lättare att ha jobbflörten kvar?

 

Men men, nu var allt som det var. Dom pratade knappt på jobbet och hon och jag kunde hålla en relation där vi kunde diskutera. Fast diskussionen angående våra barn gick inte dit jag ville för hon ville inte att dem skulle flytta hem till mig på en gång utan att vi skulle trappa upp överflytten så det inte gick så fort (som om hon hade brytt sig om det när hon lät en ny kille flytta in efter 3 dagar).

Men när jag väl sa att jag inte brydde mig om att skriva över några barn till mig så var det helt plötsligt inte några problem att dem skulle flytta hit var annan vecka.

 

Allt var fint under den kommande veckan (vecka 3). Vi kunde umgås, vi pratade och hon visade ett intresse av att vilja ha en framtida social relation. Hon hörde av sig och frågade hur det var. Och jag fick förhoppningar att det kanske skulle bli hon och jag igen, eller allra minst att man kunde få en bra relation med en tjej som kände mig så pass bra som jag trodde att hon gjorde så vi kunde stötta varandra längre fram i våra problem.

 

Det gick så långt att hon ville att jag skulle sova där. Och dum som jag var så gick jag dit, vi låg med varandra, mitt andra stora misstag. Förlåt vännen, skulle lyssnat på dig E

Efter sexet så gjorde jag nått jag inte är stolt över, jag läste hennes mobil. Där fick jag reda på att hon och den killen hade haft sex med varandra när dem stängde på sitt jobb, bara 4 timmar innan hon lät mig komma till. Där avslutade jag allt jag hade med henne, både känslomässigt och det vänskapliga bandet jag ville att vi skulle ha.

De kommande 2 veckorna blev jag totalt ignorerad av henne. Hon vägrade att prata med mig och jag fick knappt svar mina sms som jag skickade till henne, hon vägrade att svara när jag ringde. Jag gjorde allt för att få prata med henne utom att gå dit och ringa på dörren av den enkla anledningen att den nya killen hade mer eller mindre flyttat dit efter bara 2 dagar.

 

Den kommande helgen så skulle hon jobba och hon sa åt mig att jag skulle ha barnen. Jag förklarade att jag inte var redo att träffa dem än på grund av hur jag mådde och att hon var tvungen att säga ifrån jobbet den helgen. Det slutade med att hon hotade hon med att den nya killen som precis hade flyttat dit, som mina barn hade träffat ett fåtal gånger skulle ha dem den helgen i stället.
Som ni kanske förstår så var inte det nått som jag kunde tänka mig och jag förstår fortfarande inte hur hon ens kunde komma på den tanken själv.

 

Mina barn kom hem till mig, och med dem så kom även en massa frågor om varför det sov en ny kille i mammas säng och varför deras mor och den nya killen låg i soffan.  Jag kunde inte hålla tillbaka mina tårar och jag svarade på de flesta frågorna mina barn hade om vad som hade hänt och varför jag var ledsen. Och jag kan säga att jag var väldigt noga med att inte sätta mamman och den nya killen i dålig dager.

 

När dem väl kom hem på kvällen så fick jag ett sms där jag blev idiotförklarad för att jag hade svarat på mina barns frågor (dem jag ansåg själv att den kunde klara av och förstå) och fick även skit för att jag hade sagt att jag var ledsen.  
Hon ansåg att jag nu hade blandat in våra barn, men vad hon inte kunde förstå är att dem blev inblandade så fort hon släppte in en ny kille och alla hans kläder i sin lägenhet. Kan säga att barnen är 7½ år.

 

Under den nästkommande veckan så försökte jag att få upp en relation för att kunna kommunicera med henne på grund av att vi har barn tillsammans. Ville även träffas för att kunna komma fram till hur vi skulle ordna med våra barns boende då dem bodde hos mamman på heltid av den enkla anledningen att jag var hos dem så pass mycket att det inte lönade sig att ha var annan vecka. Men jag fick inget svar av henne.

 

Efter två veckor fick jag sen ett sms av henne där hon skrev att hon mådde piss och att hon undrade hur hon skulle orka med allt. Som ni kanske misstänker, hon hade blivit dumpad och det dög att höra av sig igen.

Man kan nog säga att allt började för 10 år sen. Men jag kommer att börja historien tre år tillbaka.

För tre år sedan flyttade ifrån mitt ex då av den enkla anledningen att jag kände att jag satt fast i ett förhållande utan att få någon respons på vad hon ville få ut av framtiden med mig och våra två barn.

Under dom tre åren som var efter att vi flyttade ifrån varandra så hade vi fortfarande ett förhållande, mer eller mindre intensivt under vissa tider. Men det senaste ett – ett och ett halvt året så har det varit väldigt intensivt och sen julen så har vi börjat sagt att vi älskar varandra igen.
Så för att vara ärlig så trodde och hoppades jag att vi var på väg tillbaka till varandra.

Men som alla historier så har även denna en vändning, och det i form av att jag såg henne med en annan kille för 4 veckor sen, på en söndag. Och det är härifrån jag kommer att berätta hur det var och hur hon har bettet sig.

Varför jag har börjat den här bloggen vet jag inte själv. Kanske är det ett sätt att kunna reflektera över vad som har hänt den senaste månaden och hur jag ska gå vidare i livet och få tillbaka självkänslan och kanske få lite självförtroende längst vägen.