Vägen tillbaka

Igår medans vi åkte hem så lyssnade vi på radio, och på en av kanalerna så diskuterade dem åldersskillnaden i förhållanden.

Var ett par som hade träffats när hon var 15 och han 30, en åldersskillnad på 15 år, och det förhållande fungerar fortfarande bra efter 33 år. Fast har fortfarande svårt att se vilket utbyte man har av en så pass ung person. Är ju inte enbart utseendet man ska leva med utan det som finns inuti personen i fråga.

 

Har själv inte någon egen erfarenhet av förhållanden med stor åldersskillnad. Men har lite svårt att se mig i ett förhållande där skillnaden är för stor nedåt i åldrarna. Fast ska väl aldrig säga aldrig, speciellt om den yngre är mogen nog.

Här sitter jag nu i en situation jag aldrig trodde jag skulle vara i ens vara möjligt för mig, att känna så här för någon efter så kort tid. Och jag trodde aldrig att jag skulle känna så här i den delen av livet jag befinner mig i, utan ekonomi och jobb. Den rädslan jag har och alltid haft att inte duga för vem jag är och för vad jag har att erbjuda är stor. För vem skulle vilja ha mig? Det kan ju inte bero på ansiktet, feta kontot eller mina magrutor. Kan väl iof vara mitt hår då.

 

Vi har pratat en del om vad det kan vara det vi känner, är det känslor eller bara nått vi bägge har förstorat. Nu kan ju jag bara svara för mig själv. Jag är inte känd för att vara någon känslosam kille som kärar ner mig, har inte ens varit en kille som har visat känslor i huvud taget.

 

Men är det inte bara att hoppa upp på räkmackan och njuta av åkturen och se vart den tar en i stället för att oroa sig för att bli sårad eller att såra? För ska jag bli lite otäck så vet man inte hur livet kan se ut om ett par år om det nu är så bra som det känns, och ska man då låta vår feghet ha förstört det, för att vi inte vågade sluta oroa oss?

 

♥S

Att vara kär har jag märkt är så fruktansvärt skönt och en helt ny upplevelse. Det ständiga leendet på läpparna, det ständiga pirret i magen när man får det fina sms:et, mailet eller telefonsamtalet eller bara att jag inte kan sluta tänka på underbaraste. Och den underbara känslan när härligaste besvara dina känslor och visar att hon uppskattar det jag säger och gör och inte bara tar det för givet att det ska komma uppmärksamhet.

 

Men samtidigt som det är så skönt så är det så fruktansvärt jobbigt. Den ständiga saknaden och längtan att få hålla om den jag allra helst vill ha hos mig tycker och vetskapen att jag måste vänta för att få känna hennes närhet är så sjukt tyngande. Snart bara en vecka kvar tills jag får se henne igen för att veta vad som händer och vad vi känner. Saknar så

Är det inte konstigt hur bra man kan trivas med en människa när man bara pratar med dem på msn, mail eller andra kommunikations vägar, eller på fyllan.

Sen när man väl träffar dem i verkliga liver eller nykter igen så känner man att det här inte fungerar, jag måste bort härifrån och tvätta mattor.

 

Satt och pratade med bror om det för någon dag sen hur fel det kan bli. Undrar varför, speciellt när dem verkar vara så trevliga och man känner att det är riktigt lätt att prata med dem. Det borde ju inte vara någon skillnad? Eller är det att man vågar vara sig själv (eller att man är någon annan) när man pratar över internet?

När man känner så, ska man ge det en chans ändå ifall dem inte vågar vara som dem är över internet och om de har ett trevligt yttre, eller ska man avsluta det på en gång?